skip to main |
skip to sidebar
Enligt legenden ska St. Patrick ha drivit ormarna ur Irland och det är väl skäl nog att fira? Jag väljer att endast spela The Pogues allra bästa sång, Young Ned of the Hill,
om och om igen. Det är nog den sången som jag har sjungit mest allsång till genom åren. Nykter.Have you ever walked the lonesome hills And heard the curlews cry Or seen the raven black as night Upon a windswept sky To walk the purple heather And hear the westwind cry To know that's where the rapparee must die Since Cromwell pushed us westward To live our lowly lives There's some of us have deemed to fight From Tipperary mountains high Noble men with wills of iron Who are not afraid to die Who'll fight with gaelic honour held on high A curse upon you Oliver Cromwell
You who raped our Motherland
I hope you're rotting down in hell
For the horrors that you sent
To our misfortunate forefathers
Whom you robbed of their birthright
"To hell or Connaught" may you burn in hell tonight
Of one such man I'd like to speak A rapparee by name and deed His family dispossessed and slaughtered They put a price upon his head His name is know in song and story His deeds are legends still And murdered for blood money Was young Ned of the hill You have robbed our homes and fortunes Even drove us from our land You tried to break our spirit But you'll never understand The love of dear old Ireland That will forge and iron will As long as there are gallant men Like young Ned of the hill/K
Just nu befinner sig jag och P i Paris tillsammans med två goda vänner. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av turistattraktioner så att pissa på Jim Morrisons grav eller att kyssa Oscar Wildes grav blir det nog inget av, men däremot ska det inmundigas en hel del ost och vin. På söndag avslutar vi det hela med att se Beady Eye på Casino de Paris.
Jag pratar inte ett ord franska tyvärr men uppskattar ändå en hel del franskspråkig musik. Här är ett axplock av det.Download:>>France - deux points<< (via Spotify)/K
Ett skivomslag jag gjorde förra året I dag är det den Internationella Kvinnodagen. En politisk dag då samma typ av människor som endast är romantiska den 14:e februari även försöker att vara lite feministiska. Tänk om alla vore det året runt i stället?Nedan är ett underbart klipp där både James Bond (Daniel Craig) och M (Dame Judi Dench) medverkar. Jag gläds åt att de använder sig av den supermaskuline agenten som genom åren har haft en sunkig kvinnosyn på duken. Se det!
The art of feminism Detta är en samling med några av mina absoluta favoritlåtar. Lyssna på den!Download:>>Internationella Kvinnodagen 2011<< (via Spotify)/K
Nyligen har BBC4 kört temaveckor kallade, Reggae Britannia, om jamaicanska influenser i brittisk musik och kultur. Förutom en 1,5-timmesdokumentär har det även visats gamla som nya konserter med t.ex. Big Youth, Ken Boothe och The Specials.
Eftersom BBCs iPlayer inte fungerar utanför Storbritannien har jag letat febrilt efter uppladdade videos och i går fann jag lyckan. En vänlig själ har nu laddat upp hela dokumentären i ett enda dolt YouTube-klipp, dvs. du kan inte söka efter det utan behöver länken för att kunna titta.Resan genom reggae, ska, dub, lovers rock, 2-Tone och soundsystems till bilder på rude boys, mods, skinheads och upplopp kommenteras av bl.a. Don Letts, Paul Weller, Paul Simonon, Prince Buster, Pauline Black och Sugar Minott.Titta och njut!
Många har försöken varit att lista världens bästa låtar, men eftersom det är en omöjlighet har det därför avbrutits redan vid idéstadiet. Vad jag däremot klarar av är att nämna ett antal låtar som skulle ingå på en sådan topplista, dock utan egentlig placering eller ramar för maxantal.1972 släpptes, The Night, på MoWest som då var en underetikett åt Motown. Med nytt souldriv vann Frankie Valli & the Four Seasons många brittiska northern soul-hjärtan att den fick återpressas 1975, och detta från ett band som under 60-talet sysslade med snällrock i falsett.Den inledande basgången, tamburinen, trumkompet, texten, jag skulle kunna skriva en uppsats om de små detaljerna som jag har förälskat mig i, och alldeles nyss blev vinylsjuan min för endast 50 kr på Ebay. Lycka!
"The night begins to turn your head aroundAnd you know you're gonna lose more than you've found"
När jag var barn hade en jag bisarr D.I.Y.-reggaeperiod. Jag kopierade vinylomslag och satte upp på väggen i brist på riktiga posters, jag sydde mig en mössa på fritids i rastafarifärgerna grön, gul och röd och min granne sydde ut mina jeans med tyger i samma färger. Jag måste ha sett märklig ut.I dag skulle Bob Marley ha fyllt 66 år och jag väljer att hylla honom med två låtar. Den första är Malcolm's Locks' fantastiskt svängiga soulcover som återfinns på deras Carribean Rock från 1975. 7"-singeln har jag hittat på Discogs och den blir din för endast £99.99. Den andra är Simmer Down av The Skatalites med en ung Marley vid mikrofonen.Grattis!
På måndag släpps Andy Lewis' nya minialbum 41 på iTunes (fysiskt på Acid Jazz i mitten av mars) och det glädjer mig. Han är en expert när det kommer till att blanda northern soul med moderna beats och få det att låta fräscht. Are You Trying To Be Lonely? från 2007 med gästvokalisten Paul Weller och Till I Lost You från 2005 med nyligen avlidna The Action-sångaren Reg King, var ett lysande exempel på det.Andy är annars basist i Wellers band och har även spelat med indiepoparna Pimlico och Spearmint, men för vissa är han kanske mest känd som DJ. Han har bl.a. varit resident på London-klubben Blow Up, spelat skivor under Blurs Parklife-turné och även gästat svenska Bangers 'n' Mash.
Länkar:* Acid Jazz-butiken* Blow Up* Spearmint* Bangers 'n' Mash/K
Klyschan stämmer, de bästa tas alltid för tidigt. Om Steve Marriott inte hade omkommit i den där branden 1991 hade han blivit 64 år i dag. Detta vill jag uppmärksamma med ett av mina favoritklipp ifrån YouTube.Marriott var en strålande gitarrist och låtskrivare men framförallt hade han kanske den bästa vita soulrösten. I videon nedan kan du se hans Small Faces framföra Tin Soldier i belgisk tv tillsammans med sångerskan P.P. Arnold. Förmodligen det bästa argumentet för det jag precis skrev.
I dag är det 42 år sedan The Beatles gjorde sitt sista framträdande tillsammans. Det skedde på taket till deras Apple Corps på Savile Row nr 3, tillsammans med keyboardisten Billy Preston.I videon nedan framför de en av mina favoritlåtar, soulballaden Don't Let Me Down, b-sida till Get Back och som spelades in 1969 tillsammans med just Preston.