Dagens album: My Aim Is True

1977 var ett magiskt år för skivsläpp och gav oss bl.a. dessa debuter; The Jam - In The City, Sex Pistols - Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols och The Clash - The Clash. I dag ägnar jag mig dock åt Elvis Costellos debut My Aim Is True från samma år.

Omslaget pryds av den skitsnygge Elvis men även av frasen Elvis is king om och om igen, och jag kan inget annat än att hålla med.

Download:
>>Elvis Costello - My Aim Is True<< (via Spotify)

/K

Lovebomba

Jag är på sådant otroligt bra humör i dag att jag bara måste lovebomba saker likt de gjorde i underbara teveprogrammet Knesset på nittiotalet.

* Jag älskar när Word varnar; "Beakta ordformen - i vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande". För en bakåtsträvare som jag är det den bästa komplimangen att få.
Download: >>The Beatles - The Word (Mono Remaster)<<
(från albumet Rubber Soul '65)

* Jag älskar ljudet av papperskorgen på min dator när den töms. Jag är pedant och organisatör av nästan sjukliga mått och det är en underbar auditiv bekräftelse på det.
Download: >>The Jam - Mr. Clean<<
(från albumet All Mod Cons '78)

* Att laga mat (vegetarisk förstås) är en av mina favoritsysslor och den ljuvligaste doft jag vet är färsk vitlök som fräser i olivolja. Den får dessutom vilken tafatt människa som helst att framstå som Guide Michelin-kock.
Download: >>Ian Brown - Corpses In Their Mouths<<
(från albumet Unfinished Monkey Business '97)

* Romantik ligger mig varmt om hjärtat och jag har ett väl utvecklat sinne för att romantisera det mesta, även tragik. Jag inbillar mig då att anledningen till att denna låt är så fin är för att den förekoms av ett fylleslag där de med flit tömde en flaska vin över pianotangenterna för att få den rätta känslan.
Download: >>The Clash - The Card Cheat<<
(från albumet London Calling '79)

/K

Ingen sommar utan reggae

I morgon åker jag på semester till Gotland i två veckor och det kommer därför bli snålt med uppdateringar. Jag tänker i stället bada, besöka Ingmar Bergmans grav på Fårö samt åka på roadtrips längs kusten. Till det behövs musik och vad passar en ö bättre än musik från och inspirerad av en ö?

Ladda ner min spellista på Spotify >>här<<.

Ingen sommar utan reggae:
1. Elvis Costello & the Attractions - Watching The Detectives
2. Jonas Game - Kids n' Dreamers
3. Bob Marley & the Wailers - Three Little Birds
4. Paris Hilton - Stars Are Blind
5. The Skatalites - You're Wondering Now
6. The Tough Alliance - Looking For Gold
7. The Clash - Bankrobber
8. Club Killers - Goin' Up The Country
9. The Specials - Concrete Jungle
10. Gyllene Tider - När vi två blir en
11. Toots & the Maytals - Pressure Drop
12. Madness - One Step Beyond

/K

En pessimist i sitt livs form

Jag har varit på ett sådant otroligt gott humör den senaste tiden att det är oförskämt, därför är det nu dags att lätta hjärtat i en terapeutisk session med att piska lite överskattade genrer.

Singer/songwriter:
Att försöka trycka på alla ens knappar samtidigt som du gråter ner i sista ölen och lindar in det i lågt tempo, skralt instrumenterat med viskande röst är så fruktansvärt kontrastlöst och inget jag köper. Gäsp, Cat Power, vilken meningslös diskografi du presenterar.

Shoegaze:
Vad gör man som popband när man saknar det mest väsentliga i pop, nämligen melodier? Man köper gitarrförstärkare med extra mycket allt som dränker ljudbilden och hoppas innerligt att ingen märker något. Det hjälper om du uttråkat kikar ner i golvet, alternativt spelar med ryggen mot publiken, yes alltså!

Punk:
Ytterst få band jag gillar har kategoriserats som punk. The Clash med sin banbrytande och progressiva musik är världens näst bästa band genom tiderna, men det visste du redan. The Ramones var ett popband och ett gäng moderater som bara ville ha en hitsingel, det visste du också redan. Att ligga folkölsfull och kissa ner sig klockan 15 en tisdagseftermiddag i parken utanför Bofills båge i Stockholm är inte punk, visste du det?

/K

Världens bästa Love

Från Dexys Midnight Runners via The Clash till Glasvegas. Där har ni Love Antell och hans Florence Valentine 2009. Nya låten heter Spring Ricco och fullängdaren med samma namn släpps 25 mars. Den ska enligt initierade källor vara riktigt, riktigt bra.

/A

Kuriosakul

Förresten, med tanke på inlägget under. Visst ni att? 1) Det är Mick Jones som är med och körar i bakgrunden på Lily Allens version av Straight To Hell. 2) M.I.A's brottarhit Paper Planes bygger på en sampling från The Clash och just låten Straight To Hell.

The Clash - Straight To Hell (1982)

M.I.A. - Paper Planes (2007)

Så där. Nu har ni förhoppningsvis lärt er något nytt här på bloggen idag med.

/A

Lily Allen gör The Clash

Ett av de första officiella smakproven från War Child-projektet 2009. Och ett ganska bra sådant dessutom.

Lily Allen - Straight To Hell (2009)

/A

The little drummer boy

Keith Moon

Apropå Mitch Mitchells bortgång vill jag nu prata om släktet trummisar. Jag är övertygad om att det krävs en rätt udda människa för det jobbet. Jag menar, spendera större delen av sitt liv med att banka skiten ur ett par skinn är ett jobb för speciella typer.

Det har genom alla år varit klart att England alltid producerat bäst trummisar sen popens födelse på sextiotalet, så det är knappast slump att mina tre favoriter är just brittiska.
Min husgud bland batterister är utan tvekan Keith Moon. Inte bara för hans oerhörda skicklighet utan även för hans person. Han var en människa som idag skulle tillskrivas de flesta bokstavskombinationer ur medicinjournalen vilket bidrog till hans underhållande person och trumstil. I en tid där popmusik skulle drivas med ett stadigt beat valde Moon att ta över showen och ställde sig i centrum trots sin placering längst bak på scenen och den enda jag känner till som aldrig använde hi-hat. Hela The Who var egentligen ett band med skickliga solister. Moon gick sen bort alldeles för tidigt - likt många trummisar som bl.a. parodiseras i kultklassiker Spinal Tap - 1978 av en överdos tabletter. Vila i frid.

The Who - Young Man Blues, Isle of Wight 1970

En andra favorit jag har är gravt underskattade Ringo Starr från The Beatles. Han lyckades med att hela tiden förnya det vanliga subtila och stadiga trumkompet så att de aldrig lät likadant. Lyssna på spår som Ticket to Ride, In My Life, Tomorrow Never Knows, Helter Skelter och Come Together så förstår ni.

The Beatles - Ticket to Ride, 1965

Den tredje jag vill omnämna är Topper Headon från The Clash. Han spelade punk, reggae, rockabilly taktfast som en trummaskin.

The Clash - Tommy Gun, 1978

/K

The Clash - bok, album och DVD

Nobelpriset i litteratur har delats ut och boken jag tänker inhandla heter The Clash. Det är den officiella biografin över världens viktigaste och kanske bästa band.

Det är ett ambiöst projekt och det har grävts rejält i arkiven och gömmorna hos respektive bandmedlem och deras anhöriga. Arbetet med boken påbörjades redan 1999 så den framlidne Joe Strummer är givetvis också med och får berätta sin historia. Och vilken historia sen...

Nu släpps även den legendariska konserten från Shea Stadium på skiva där ett The Clash på toppen av sin karriär egentligen agerade förband åt ett The Who på dekis. I samband med skivsläppet kommer även en ny DVD vid namn Revolution Rock som spänner över hela deras karriär.

Snöra på era Dr. Martens och spendera hösten i favoritfåtöljen med dessa tre skatter.

/K