The Velvelettes x The Upsetters

En av mina favoritsinglar ifrån Motown-familjen är The Velvelettes Needle in a Haystack. Den släpptes 1964 på underetiketten V.I.P. och sedan på Tamla Motown för europamarknaden. För en tid sedan fick låten en ny skrud genom att mixas ihop med The Upsetters Return of Django med ett, i mina öron, fantastiskt resultat.

Lyssna via YouTube-klippet och ladda sedan ned den.

The Upsetters var husbandet på Lee "Scratch" Perry's skivbolag Upsetter och singeln, som Lee både skrev och producerade, släpptes 1969 och sedan ett år senare på legendariska Trojan Records.

Download:
>>The Velvelettes / The Upsetters - Needle in a Haystack / Return of Django<<

>>The Velvelettes - Needle in a Haystack<< (via Spotify)

>>The Upsetters - Return of Django<< (via Spotify)

/K

Jaydiohead

Max Tannone eller Minty Fresh Beats som han också kallas är en producent och DJ från New York som knåpat ihop något riktigt fint. 

En mash-up på Jay-Z är knappast något unikt, han torde vara det största föremålet för just detta men det är sällan det blir såhär bra. Som du säkert listat ut är det en skiva där Jay-Z och Radiohead möts i en lyckad symbios.

Albumet är gratis och hittas i flera olika format och från flera olika källor på jaydiohead.com

Har du producentdrömmar och vill ha en snabblektion i att göra beats så titta på denna tre år gamla tutorial med Max Tannone eller lyssna mer på MySpace.

/K

The Sound of Arrows - live

I kväll (fredag) hade jag förmånen av att se The Sound of Arrows live på Landet, en bar söder om Stockholms innerstad. Jag gick faktiskt dit med ett gäng farhågor; de släppte för mig förra årets näst bästa singel/EP i Danger! (deras debut och hittills enda skivsläpp) vilket kan vara en börda och är en svensk elektronisk popduo. Rädslan för det senare är något befogad då majoriteten av de svenska elektroniska popakterna jag beundrar som; The Tough Alliance, The Embassy och Nordpolen har visat sig inte vara några direkta liveakter. Ljuden de skapar på skiva faller bort i förmån för poser och brister i deras musicerande lyser allt för väl igenom. The Sound of Arrows stack hål på den myten flera gånger om i kväll.

Jag bevittnade ett Pet Shop Boys 2.0 eller en indieversion om ni så vill. Sångaren (t.v. i bild) har en enastående bra röst och inlevelse och kompades av en laptop/mixer och skötte dansant och spontant percussions i form av en crashcymbal. Smakproven vi bjuds på från deras färdiginspelade skiva vittnar om en ordentlig samling popörhängen. Deras låt M.A.G.I.C. från 2009 har spelats flitigt i mitt hushåll och kan mycket väl redan nu kandidera som årets låt och var i kväll så pass uppskattad att de fick spela den två gånger; som låt nummer två och som remixat extranummer som kan närmast beskrivas som en He's On The Phone-version.

För att sedan färga sitt framträdande ytterligare bjöd de på en backdrop av animerade sagovideos som bjöd på bilder av enhörningar, moln, blixtar och dunder vilket i sammanhanget kändes fullständigt logiskt. Det som också fick mig att höja på ögonbrynen ännu en gång var deras mjuka cover på Power Of Love som gjordes känd av Celine Dion och det faktum att publiken kunde sjunga med i varenda textrad av deras egna alster.

Detta var bland det bättre jag sett av en ung svensk debut, så det enda som nu lämnar mig med en något bitter eftersmak är det faktum att albumsläppet som var beräknat till april är nu framskjutet till september då de skrivit på för ett brittiskt management och vill pröva lyckan utomlands.

Efter att ha spelats i teveserien Gossip Girl och turnerat i bl.a. Australien kan jag omöjligt klandra duon och önskar de lycka till.

Bonus:

The Sound of Wyclef and Arrows - Perfect Magic (Mash-up: Wyclef Jean - Perfect Gentleman & The Sound of Arrows - M.A.G.I.C.)

/K

Theophilus London - This Charming Mixtape

Det är nästintill omöjligt att sätta etikett på den här skivan. Det går inte. Om man nu så måste - människor har ju som bekant ett sjukt behov utav att sortera och placera - låter Theophilus Londons musik något som närmast kan liknas vid electro-hiphop, fast samtidigt inte. Det är lika mycket pop som det är hiphop och det lika mycket soul som det är disco. Det är med en sällan hörd öppenhet som han friskt plockar ur olika delar från poptårtan och ivrigt förvaltar dom på bästa tänkbara sätt i sin mixer. Kraftwerks Computer Love går över till nysoul för att sedan i nästa spår kasta in lyssnaren i en isärplockad och upphottad I Will Always Love You med Whitney Houston. Låter det spretigt? Ja, det är det också men det finns trots allt en röd tråd som går igenom hela albumet och det är gränslös nyfikenhet och glädje till musik.

Hans influenser innehåller allt från Ace Of Base (!) till Lauryn Hill och han lyckas trots alla stilbyten att hela tiden balansera skivan åt rätt riktning. Det är också imponerande och spännande att höra hur han hela tiden lyckas att hitta nya vägar in i musiken. Om det så är - som jag skrev inledningsvis - pop, hiphop eller electro spelar ingen som helst roll. Han rör sig hela tiden fram lika självklart som snyggt ändå och musiken låter lika begåvad som den är underhållande.

Jag väljer att kalla detta för ett album även om det inte är det i ordets rätta bemärkelse. This Charming Mixtape är just en mixtape eller kanske, en mash up-mixtape om man så vill. Omslaget är en direkt kopia på This Year's Model med Elvis Costello och titeln blinkar som, ni redan förstått, åt The Smiths. Han vill att alla sina favoriter ska rymmas på skivan. Om så inte i musiken, istället genom bilder eller i titlar.

En fräsch, modern och orädd artist som vi säkert kommer få fler skäl att återkomma till under året. 2009 har börjat bra.

Bästa spår: Hum Drum (med favoriterna Futurecop)

Download:
>>Theophilus London - This Charming Man Mixtape<< (gratis via www.myspace.com/theophiluslondon)

/A

Mash-ups

Mash-ups växer som ogräs på internet och har gjort så under lång tid. Det är sällan de lyckas att skapa en ny bra låt av två olika, många saknar musiköra och talang för det. Allt som oftast skär sig låtarna med varandra och saknar känslan av enhet, dessa är undantagen enligt mig. Dessa bidrag låter som en originallåt.

Kasabian vs. Blur - L.S.F./There's No Other Way

Jay-Z vs. The Stone Roses - Encore/Fools Gold

/K