Hybris

Spotify vann aldrig över mig, jag använder det ytterst sällan eller snarare aldrig. En stor del av mina favoriter finns inte där, ljudet är uselt streamat och jag föredrar att (detta kommer göra ont i konservativa hjärtan) äga mina filer själv. 

Under nittiotalet och i början på tvåtusentalet ägnade jag åtskilliga timmar åt att bläddra i skivbackar, det har idag ersatts av att bläddra bland mp3bloggar och nätfanzines. Jag charmas av sökandet och vill inte ha det serverat framför mig, särskilt inte något som vänder sig till allehanda mainstreamfans.

Med det sagt vill jag däremot applådera svenska etiketten Hybris som i fredags la upp hela sina låtkatalog som spellista på Spotify. Så fans av t.ex. Vapnet, TIAC (Three Is A Crowd), Juvelen, The Kid, The Sweptaways, Kalle J, Familjen och Montt Mardié har nu blivit serverade. Själv fortsätter jag mitt sökande, nördig som jag är.

Lyssna:

Hybris Catalouge 

/K

Hybrisens otäcka anlete

Den största och mest respekterade artist jag aldrig någonsin kommer greppa är Prince. Åtskilliga människor jag känner har försökt köra ner hans musik i halsen på mig men jag spyr bara upp den igen. Jag brukar charmas av arroganta rockstjärnor men finns det någon mer uppblåst och med mer än hybris än denne? 

Jag såg ett klipp en gång från en hyllningskonsert till den då nyligen avlidne George Harrison. Han delade där scen med Dhani Harrison, son till Beatlesmedlemmen och en mängd kända gitarrvirtouser. Prince kommer då in och onanerar fram några ljud i sin egen självförälskelse för att sedan, likt en diva, gå av utan att tacka som övriga gäster och ställer sig själv i centrum. Jag mådde illa.

Prinsen av hybris ska nu släppa hela tre album under 2009 och passar på i en intervju med LA Times att med stolthet i rösten förklara att han vägrade att rösta i det amerikanska presidentvalet på grund av sin religiösa övertygelse. Återigen mår jag illa.

Så snälla Prince, när ska du dö?

/K