Dagens skämskudde?

Som barn dyrkade jag Public Enemy, Run DMC och N.W.A. men ägnar ytterst lite tid åt hiphop i dag. Sedan länge älskar jag även Broder Daniel på det där sunda sättet och blir nu förvånad när Anton Kristiansson fått för sig att blanda dessa ingredienser i sin göteborgska indieskål.

I videon nedan iklädd de mest klassiska av indieattribut; randig tröja, Chuck Taylor-skor, sjal och sotarsmula rimmar han klagande några försvenskade Broder Daniel-citat över riffet till I'll Be Gone och jag blir alldeles generad. Jag vet faktiskt inte om jag ska småle eller köpa mer soffkuddar.

Albumet med det fantasilösa namnet Lilla London släpps 14e oktober.
* MySpace

/K

Historiskt ögonblick

Bilden föreställer dryga 5 sekunder musikalisk historia. Det är nämligen det kända Amen Break eller egentligen ett kort trumbreak från Amen, Brother, b-sida till soul och funk-gruppen The Winstons Color Him Father från 1969.

Det är egentligen födelsen för drum-and-base och jungle men har använts otaliga gånger i även hip hop etc. Svängigt är bara förnamnet.

Lyssna från 1:26 - 1:33 så får du höra.

/K

Kanye West - 808s & Heartbreak

Alltså, jag gillar artister som hela tiden vågar utmana sig själva och sina fans. Detta betyder inte i sin tur att man måste gå och göra finsk folkmusik för det. Nej, popmusik handlar hela tiden om att vara på väg framåt. Att våga utveckla sig själv och inte bli för bekväm i sin egen framgångsformel. Därför blir jag också så positivt överraskad över 808s & Heartbreak, för jag trodde att jag var ganska klar med Kanye West vid det här laget. Föregångaren Graduation var dessutom dötrist. Hans superego hade blåst upp i oanade proportioner och låtarna som lät så självklara på debuten föll bara platt.

Nu är han alltså tillbaka igen. Fjärde plattan på lika många år. Bara Per Gessle kan skryta med samma imponerande tempo. Den stora skillnaden mot tidigare skivor är att West den här gången helt har inriktat sig på att göra ett renodlat popalbum istället för hip hop som på tidigare skivor. Han sjunger låtarna. Inte rappar dom. Visserligen ofta med Autotune eller andra röstfilter som hjälpmedel men det funkar förvånandsvärt bra. Haters har förvisso redan varit framme och kritiserat Kanye för att skivan låter skit, men sånt får man räkna med som artist när man gör såna här totala kursändringar. Produktionen är snyggt isblå med en klar blinkning åt 80-talet. Varför han har valt att ta med omotiverade gästartister kan man fråga sig då låtmaterialet genomgående är så pass starkt. Det känns nästan som att han på något sätt ändå vill påminna lyssnarna om att han minsann fortfarande är hip hop trots att han har gjort en regelrätt popskiva.

Kanye West har haft ett tufft år bakom sig och det återspeglar som sagt både musikaliskt och även i texthäftet. Och trots att han är en av världens rikaste artister låter det ändå som att han verkligen menar det han sjunger. Det är mer bakom texterna än bara en snygg pose. Jag skulle inte för den delen kalla det självömkande, snarare ärligt. En missförstådd skiva som jag hoppas kommer bli omvärderad när man väl summerar Kanye Wests kärriär i framtiden.

Bästa spår: Robocop och Coldest Winter.

www.myspace.com/kanyewest

/A